tåraravcitron

Hejsan.
Jag vet inte vad det är med mig. Jag känner mig så spyfärdig, som om jag var så hungrig att jag mådde illa. Jag skulle så gärna vilja skriva färdigt mitt slutprojekt i modersmål, men då kommer jag inte att orka imorgon. Ärligt, jag känner mig inte alls för att fara till skolan imorgon. Men hur skulle jag då få pärm till projektet?
Det går ut på att analysera och jämföra bok och film eller bok och bok. Jag har bok och film. Är nöjd med hur långt jag kommit och faktiskt överraskad att det gått ganska snabbt framåt.
Jag är dock rädd för att jag inte fattat allt eller glömmer något... nåja. Godkänt kan inte vara svårt, och det är det enda som krävs.
Roligt skulle det ju vara med en 9. Jag är bra på skriva och läsa. Jag är bra på att göra sådanahär uppgifter, jag är bra i modersmål.
Men just nu verkar jag inte ha någon inspiration eller motivation alls. Varför ska livet vara såhär tungt?

Jag tänker hela tiden på vad jag ska äta. Samma gammla sak. Alla blir väl glada av att äta? Mat är något huvudet kopplar med lycka. Så är det bara, och det gäller de flesta folk, normala folk antar jag.
Men jag försöker att låta bli att äta onyttigt. Vill jag njuta av mat, vill jag kunna njuta av nyttigt.

Jag är rädd. Så jävla rädd. Jag grät på måndagen. På Simple Plans konser. Men då var jag så lycklig. När vi sjöng "This song saved my life". Jag var en av dem, jag kände mig "velad". Folk ville ha mig där, de skulle aldrig kört ut mig. Människor var så snälla. De var som min andra familj. De accepterade mig.
Men sedan var jag tillbaka i verkligheten.
Det är som jag plötsligt ser hur mycket folk egentligen hatar mig, tycker jag är fet och ful, skrattar och pekar åt mig. Tycker att jag ska hålla käften innan folk tappar öronen. De tycker jag ska lugna ner mig. De accepterar inte att jag mår skit.
De överreagerar. De säger det är så enkelt.
Jag grät på tisdagen. Bad till min Simple Plan poster jag hängt upp ovanför mitt huvud. Jag bad dem komma tillbaka och få mig att känna mig lycklig. Bara för en liten stund igen. Och då skulle jag skaffa SPC. Så jag får träffa dem och krama dem. Säga dem hur mycket skit deras musik hjälpt mig vidare i livet.
Jag grät igår. Jag kollade på The Biggest Loser. Alla hade en orsak. En så jävla bra orsak. Barn, flickvänner, fruar... jag grät när de berättade hur folk viskar om dem och hur när de berättade att de är så jävla less på att vara fula. Vakna varje morgon för att igen gå miste om en chans. Se sitt face i spegeln och inse att man är tjock.
Jag grät för att de hade sådan motivation. Från alla runt dem.

Jag gråter nu. Jag grät också tidigare. När jag igen kollade igenom En geishas memoarer för modersmålsprojektet.
Hon blev så lycklig i slutet. Hon fick vad hon kämpat för hela sitt liv. För att visa sin kärlek för honom.

Jag är misslyckad. Borde inte finnas. Snälla... ta mig härifrån.

// Emfael.