tåraravcitron

Den var som dömd för att jaga den lilla flickan. Allt sedan hon föddes hade den försökt fånga henne. Döden lockades till alla med liten låga, och kunde kväva den lika snabbt som de anlänt. Men den lilla flickan var en kämpe.
Hon kunde få en liten låga att plötsligt verka som att hela hon stod i brand. Då kunde döden inget annat än besviket stiga åt sidan och ge flickan plats att fortsätta leva. Om då döden visste att det inte skulle bli sista gången den skulle besöka henne.

Flickan hade precis fyllt 4 år och lärt sig säga det mesta, även om det ibland var svårt att förstå. Döden kände elden höll på att slockna i hennes lilla barnhjärta. Mamman var upptagen med att tala i mobilen.
- Kom Helena, ropade hon lite smått över axeln innan hon stressat begav sig över den trafikerade vägen.
Helena, den lilla flickan, skulle normalt följt med sin mamma på direkten om hon inte sett Döden speglas i ett av butiksfönstren. Döden stirrade blint på flickan. Och hon stirrade tillbaka. Döden kunde se hennes låga klart och tydligt under den röda stickade tröjan.
Då satte flickan av efter sin mamma. Över vägen.
Den stod där och tittade på. Där var en röd stor lastbil. Chauffören verkade inte sett skymten av det lilla krypet och alldeles snart skulle Döden få grabba flickan med sig.
Men så hände det som Döden inte hade räknat med. Flickan stod i brand. En kvinna lyckades dra upp flickan i famnen och snabbt springa bort. Två gånger hade den misslyckats med sitt uppdrag. Två gånger, som snart skulle komma att bli tre.

Ganska exakt 10 år senare hade flickan växt upp och blivit en självständig individ. Hon festade vilt och struntade i alla varningar hennes mor gav henne. Den kvällen råkade festen vara vid en sjö. Det var bara i början av sommaren, och vattnet hade inte hunnit bli så varmt. Trots det, skulle flickan visa vad hon gick för.
Bryggan var ute och flickan drog av allt förutom underkläderna. Alla pojkar gav ifrån sig positiva ljud och tjejerna snackade högt om "Uppmärksamhets barn". Flickan poserade erotiskt innan hon började jogga ner mot vattnet. Bryggan vaggade under hennes fötter.
- Aa, men kolla på mig dåh! ropade hon åt alla och skrattade överdrivet.
Flickan drog luft, tog sats och hoppade. Det kalla vattnet omslöt henne. Lågan började fladdra häftigt. Flickans hjärta började pumpa hysteriskt. Hon kom upp till ytan, men fick ingen luft. Döden var precis bredvid henne. Bara några tio centimeter från att ta tag om hennes handled. Flickan fick inte fram ett ljud. Hon kunde göra annat än trampa vatten. Det var kallt. Hon frös. Hon försökte få luft, skrika på hjälp. Men hon kunde inte.
Döden fick henne kring armen och plötsligt var det som de båda fick en flashback.
Hon var liten igen. På samma gata och stirrade in i skyltfönstret. Döden tittade rakt igenom henne.
"Jag vill inte dö"
Flickans tankar ekade i Döden. Hon var under vatten nu. Ögonen var uppspärrade av skräck och hennes rörelser blev allt långsammare.
"Jag vill inte dö" skrek hennes tankar. "Snälla, låt mig inte dö"
Det gnistade till. Döden gav ifrån sig ett skri. Det gjorde ont. Flickan blossade upp i en väldig låga. Det gjorde ont. Döden försvann så snabbt den kunde.
Flickan kom upp till ytan. Hon hostade och kräktes, lyckades dra ett andetag då och då. En äldre kille räckte henne handen. Tillsammans med några andra drog de upp henne. Hon kunde fortfarande inte tala. Flickan drog bara häftigt efter luft.

*to be continued*

John är orolig. Han har suttit och väntat sedan halv fem. Fortfarande ingen Sherlock. Fortfarande inget nytt meddelande på displayen.

"Var på hela jorden är du? Det är ganska sent!
- JW"

Han trycker skicka och ger ifrån sig en djup suck. Det brukar inte räcka såhär länge för Sherlock att lösa ett mord. Klockan slår midnatt. Mrs. Hudson knackar plötsligt mot gavelkarmen. John rycker till och benet känns som det ska explodera.
- Han har inte kommit hem än, har han? frågar hon försiktigt.
- Nej, inte än. Han kommer nog snart, svarar John med ett lätt leende.
Utan att fråga går Mrs. Hudson in i köket och börjar göra i ordning te.
- Vill du ha en kopp? ropar hon.
- Nu kan jag väl, svarar John och stönar.
Hans ben har inte värkt såhär sedan han första gången träffade Sherlock. Det var en tid sedan. Den första natten med Sherlock hade varit... magisk. John hade helt glömt bort smärtan.
Precis som John ska resa sig för att hjälpa till Mrs. Hudson, kommer Sherlock in stormande.
- NU VET JAG! NU HAR JAG KOMMIT PÅ DET!
- Kommit på vadå? frågar John otåligt och stiger upp från stolen med fart. - Kommit på VADÅ? nästan skriker han.
Sherlock stannar till.
- Att mördaren inte var Lindberg... det var den där servitören Smith som blandade in giftet i saltet, svarar detektiven och ser frågande ut. - John?
John känner tårarna i ögonen.
- Sherlock... du kan inte bara springa iväg sådär, stammar John fram. Vad om någonting hände dig? IGEN? Som med den där taxichauffören?
- John... Sherlock försöker lugna ner doktorn genom att lägga händerna på hans axlar. - John, lugna dig, viskar han.
De står näsa mot näsa och John kan inte hålla tårarna tillbaka.
- Du kunde väl åtminstone svara på mina meddelanden? frågar han med ett ynkligt pip.
- John...
Sherlock låter inte som sig själv. I bästa fall skulle han ha svarat med något lite längre. Eller inte svarat alls. Det är något i Sherlocks röst. Någonting annorlunda. Känslor. John förstår det inte genast, det slår honom bara plötsligt.
- Säg inte sådär, viskar han och märker att Mrs. Hudson står och glor på dem.
- Jag tror jag går, mimar hon med ett uppmuntrande leende.
Sherlock tar genast ett steg bakåt, harklar sig och drar händerna mot byxorna. John hör Mrs. Hudson stänga dörren med en liten smäll. Inte en arg smäll. En smäll som för att signalera att hon är borta nu. Detektiven sträcker på sig.
- Te? frågar han och ger John samma fåniga leende som han alltid gör.
John följer Sherlock ut i köket. Det blir tyst när de båda smuttar på den heta drycken. Sherlock stirrar in i väggen och John petar omedvetet på skeden.
- Aldrig igen. Okej?
John bryter tystnaden. Han tittar allvarligt mot sin vän. Sherlock suckar hopplöst.
- John... oroa dig inte för mig. Han vänder ansiktet mot John och tittar honom djupt i ögonen. - Jag... börjar Sherlock. - Jag vill bara inte att du ska komma till skada...
- Jag? skrattar John och tar en klunk te medan han klappar sig själv på benet. - Det kan inte bli mycket värre, svarar han sedan.
Sherlock kastar en smått orolig blick över John.
- Det värker? frågar han.
John känner igen blicken han får. Sherlock visste alltid allting om alla före de ens hann så mycket som säga ett ord. Men där var något nytt och John kunde inte låta bli att söka efter Sherlocks blick. För en stund tittade de varandra i ögonen igen. Sedan tittade John ner i bordet.
- Sherlock... aldrig mer, okej?
Detektiven lägger lätt sin hand mot doktorns. Det går en ilning genom Johns kropp.
- Aldrig mer, viskar Sherlock och för blicken från John ögon till John läppar.
John är inte helt till godo med situationen. Men han vill heller inte vända sig bort från Sherlock. Det är nytt. Och spännande. Nästan farligt.
Sherlocks näsa stöter mjukt mot Johns. Utan att veta av det, ger Sherlock John en väldigt lätt kyss. Så mycket att John bara känner Sherlocks läppar mot sina. De är torra, lite fylligare än hans egna, men mjuka. John blundar utan att tänka på det. När han öppnar ögonen sitter Sherlock forfarande tätt intill honom. Sherlock flätar in sin hand i Johns och kysser honom lite mer vågande på hakan och ner på halsen. John känner hans varma andetag i nacken när Sherlock väldigt försiktigt smeker sitt ansikte mot Johns kind.
Rörelserna är fortfarande frågande. Sherlock väntar på att John ska kyssa tillbaka. Så att han vet att John känner samma sak. Sherlock söker efter accepterande, och John tänker på vad som kunde hända om han kysser Sherlock tillbaka. John tar risken. Han kysser Sherlock på kinden. Han känner ett par, nu mer fuktigare, läppar pressas mot hans mun. Sherlock ställer sig över John, för handen bakom Johns nacke och tar ett stadigare tag om Johns krage med den andra. Han drar John mot sig och utan att tveka, lägger John sina armar kring Sherlock. John makar sig upp och hans värkande ben är som bortblåst.
De två vännerna börjar allt livligare dra fingrarna i varandras hår. De snubblar över varandra i all upphetsning och Sherlock råkar ha ner tekannan. John trycks mot väggen medan Sherlock river av honom skjortan. Lampavbrytaren bakom John får lampan att släckas av, komma på och släckas av med jämna mellanrum. Trots att John naglar är väldigt korta, känner han hur de gräver sig in i skinnet på Sherlock. John kan inte låta bli att knuffa undan Sherlock för att få ett andrum. De båda tittar på varandra medan deras bröstkorgar rör sig upp och ner och deras andning är djup och lite andfådd. 
Precis då kommer Mrs. Hudson rusande upp för trapporna.
- Bråkar ni igen... säger hon högt och gällt när hon kommer in i köket. Sedan tystnar hon.
Johns skjorta ligger tvärsöver rummet, mitt i det spillna teet. Sherlocks hår ser ut som om han hade varit med om ett rejält slagsmål, och hans byxor är uppknäppta.
Mrs. Hudson ska precis säga någonting, men hon låter bli.
- Fortsätt ni... med vad ni än höll på med... jag städar upp senare... mumlar hon och går smått skräckslaget bort.
John drar ett djupt andetag och sväljer.
- Ja... kanske vi borde städa upp, säger han tyst och börjar plocka upp några tidningar som ramlat i golvet.
Sherlock följer Johns exempel och de plockar tyst upp efter sig. Endast ett par blickar ger de varandra. Och de blickarna säger dem båda att det inte kom att vara första gången dethär hände.

// copyright Emfael.