tåraravcitron

Det är så jävla pinsamt.
Det var så jävla pinsamt, borde jag kanske skriva. Väntade hela morgonen med spänning... bara för att gå upp framför klassen och glömma vartenda ord. Tid och rum stod stilla. Det var som jag ville säga något, men tänkte förbi det i huvudet, och allting som jag fick ur mig var "Dom... Germany... Lord of the Rings... Lost..."
Efter bara någon minut blev jag alldeles stilla. Jag bara stod där tyst i ca. 2min.
Mumlade smått "Ursäkta..". Camilla, vår lärare, sa att bara ta ett djupt andetag och tänka tillbaka och om på nytt. Jag försökte. Jag blundade hårt, men det blev bara värre. Jag kände paniken växa inom mig. Var det här rädsla? Fobi för att stå inför andra människor?
Jag vet bara att nästa stund rabblade jag upp allt skit jag visste, för att sedan hastigt säga "and that was it" och bara rusa till min plats.

3½ min. Pratandet. 4minuter "blabalabla... vad skulle jag säga" och tystnad. Jag gråter bara vid tanken. Jag kommer ihåg att jag bara ville springa bort därifrån. Bara bort. Glömma att jag fanns. Det var så jävla pinsamt.
Jag vet jag kommer att gråta när jag får ut det. Jag vet hur jävla misslyckad jag kommer att känna mig. Jag kommer att be om ursäkt och bara gå ut därifrån.

Vet inte vad jag ska göra... försöker göra allting för att acceptera det. Försöker att inte tänka på det. Ärligt, vad ska jag göra. Jag kommer inte att kunna sova. Det vet jag. Jag kommer att ligga och rulla på mig hela natten. Kanske jag borde läsa på Geografiprovet istället. Då har jag åtminstone något att tänka på...

// Emfael.