tåraravcitron

Kära mamma och pappa,

jag förstår inte varför. Jag är så ledsen att jag lämnade kläderna på golvet. Jag är så ledsen att jag glömde städa undan efter mig, när jag ätit. Jag är så ledsen att jag lämnade lite disk på bordet. Jag är ledsen att jag glömde läxböckerna på arbetsbordet.

Jag är så ledsen att jag ber er om pengar. Jag är så ledsen att jag använder dem för annat än kläder, smink och skor. Jag är ledsen att ni inte får uppleva oron över att jag shoppar för mycket. Jag är ledsen, att ni aldrig behöver ringa och fråga var jag är. Jag är så fucking ledsen, att jag inte umgås med andra. Jag är så himla ledsen, att jag inte dricker, eller röker.

 

Jag är så ledsen, att jag inte är som alla andra. Jag är så ledsen för att ni inte ser det jag är bra på. Jag är så ledsen, att ni aldrig håller käften och bara ler lite, som på reklamer. Jag är så ledsen att ni aldrig vill göra något för mig. Jag är så jävla ledsen för att ni aldrig säger att ni älskar mig. Jag är så ledsen att vi inte spenderar tid tillsammans som andra föräldrar och barn gör.

Jag är så ledsen, för att ni aldrig motiverar mig. Jag är så ledsen att ni bara skriker på mig, ber mig att göra saker utan att förklara hur.

 

JAG ÄR SÅ JÄVLA LEDSEN att jag föddes som en idiot i era ögon. Så jävla ledsen över att ni verkade tro att jag kunde allting från början. Att ni trodde, jag var en intelligent, fin flicka som aldrig sa nej. Jag är så ledsen... att jag gått min egen väg. Jag är så jävla ledsen, ATT DET TOG EN SÅDAN JÄVLA TID ATT HITTA DEN. Jag är så jävla ledsen, att jag jämt tänker att ni står i min väg. Att jag inte älskar er.

Jag är så ledsen, att jag aldrig brytt mig.

 

Men det har ni själv bidragit till. Tänk på det nästa gång ni skriker på mig. Svär över att jag glömt något.

//Emfael.