tåraravcitron

Miaow, börjat fundera på det. Jag menar, det finns alltid folk som har det värre och så... och jag vet att vi som lever ett någorlunda bra liv har våra egna saker och bekymmer vi är rädda för. Ja, jag tror jag vet vad rädlsa är. Min rädlsa. Rädd för stå inför något som är oplanerat och obekvämt. Som en massa människor. Talet gick väl sisådär. Ångrade mig i sista stund och "talade" om livets misstag och varför vissa gör om dem. Låter kanske lite föredragsaktigt? Shiet. VAD TÄNKTE JAG MED?

 

Tänk om jag inte klarar det. Att nå min dröm. Tänk om jag aldrig kommer hem, hem till min älskade rymd. Tänk om jag ger upp? Vad gör jag då? Det finns inget jag hellre gör, alltså ingen återvändo. Jag har ett mål... men vad om jag inte lyckas?

Vikten måste ner. Jag måste vara i gott skick, jag vill vara en förebild. Jag vill nå min jävla dumma dröm. Att bli astronaut. Jag vill visa att alla andra hade fel om mig.

Vitsorden måste höjas. Jag slipper inte in på ett universitet med medeltalet 6 i alla ämnen. Jag MÅSTE orka kämpa. Men har jag ork nog? Jag vet inte om jag ens klarar av att försöka. Det känns så hopplöst, bortom mina gränser. Gränser, som jag så gärna testar och gärna korsar utan att bry mig så mycket om vad som händer där näst.

 

Jag är så rädd. Någon, hör mig. Se mig.

//Emfael.