Något är fel... jag känner det.
Något är fel. Jag känner det ända in i benmärgen. Kanske borde jag spela lite Sims istället. Bara för att slippa tänka på allt negativt. Slippa känslan av obehag och skuld. Jag vet inte vad det är. Men det ligger där. Någonstans i mitt undermedvetna. Har inte känt såhär sedan jag senast skrev. Antagligen har jag inte hunnit tänka efter så mycket på det. Men nu gnager det. Kanske jag bara har tråkigt?
Nej, något är fel. Huvudet värker också lite. Vad ska jag ta mig till? Vad ska jag göra till näst? Jag känner mig så borta. Borta med vinden. Väntar bara på att snön ska ge sig av. Vintern gör mig så deprimerad. Mörkt och kallt. Sedan någon slaskig vår. Stekhet sommar och så återigen ett nytt skolår. Vad ska hända med mig och mitt liv? Världen väntar på mig. Eller nej. Det lät fel. Jag väntar på världen. Sådär ja. Mycket bättre. Jag väntar på världen. Men varför?
Något är verkligen fel. Varför väntar inte världen på mig? Den håller inte sitt andetag och bara vilar. Väntar på att jag ska väcka den till liv. Nej. Jag väntar på världen. Ja, så är det. Jag håller mina andetag och bara väntar på att väckas upp. Få se en ny dag gry. En dag jag vill göra något med. När den dagen kommer... då smäller det. Men, varför skulle den komma? Varför till just mig när så många andra förtjänar den mer än jag? Den där lilla chansen att ställa allting till rätta. Jag kan inte göra det utan världen. Jag kan inte fullborda mitt liv utan världen.
När något är fel, hur känner du dig då? Att hela världen är emot dig? Att du bara vill gråta? Falla ner på knä och be för dina synder? Komma bort, bara dö?
Så känner jag. Just nu. Allting som var så perfekt förut, är borta nu. Då hade jag Ines. Önskar hon var med mig än idag. Så jag kunde röra henne. Förstår inte att jag sitter fast med det än. Jag saknar henne. Verkligen. Förstår inte hur jag klarar mig. Hennii bamsen kunde också komma tillbaka. Tillbaka ner på jorden. Och morfar och mormor. Så skulle jag slippa se alla papper på bordet i middagssalen. En hel mapp. Lite mer därpå. Det skär i hjärtat varje gång jag hör någon nämna morfar. Och gravgården. Jag slutade följa med dit efter morfars död. Jag vill inte påminnas.
Kan det inte sluta snöa någon gång? Kunde jag inte bara gå bort. Försvinna. Men nej, vad tänker jag!? Jag är i alla fall glad för några saker i mitt liv. De stunder jag får ha tillsammans med Cubi och Turbo. Mina kompisar, min familj.
Det är det enda jag har kvar. Det enda jag har kvar.
// Emfael
Nej, något är fel. Huvudet värker också lite. Vad ska jag ta mig till? Vad ska jag göra till näst? Jag känner mig så borta. Borta med vinden. Väntar bara på att snön ska ge sig av. Vintern gör mig så deprimerad. Mörkt och kallt. Sedan någon slaskig vår. Stekhet sommar och så återigen ett nytt skolår. Vad ska hända med mig och mitt liv? Världen väntar på mig. Eller nej. Det lät fel. Jag väntar på världen. Sådär ja. Mycket bättre. Jag väntar på världen. Men varför?
Något är verkligen fel. Varför väntar inte världen på mig? Den håller inte sitt andetag och bara vilar. Väntar på att jag ska väcka den till liv. Nej. Jag väntar på världen. Ja, så är det. Jag håller mina andetag och bara väntar på att väckas upp. Få se en ny dag gry. En dag jag vill göra något med. När den dagen kommer... då smäller det. Men, varför skulle den komma? Varför till just mig när så många andra förtjänar den mer än jag? Den där lilla chansen att ställa allting till rätta. Jag kan inte göra det utan världen. Jag kan inte fullborda mitt liv utan världen.
När något är fel, hur känner du dig då? Att hela världen är emot dig? Att du bara vill gråta? Falla ner på knä och be för dina synder? Komma bort, bara dö?
Så känner jag. Just nu. Allting som var så perfekt förut, är borta nu. Då hade jag Ines. Önskar hon var med mig än idag. Så jag kunde röra henne. Förstår inte att jag sitter fast med det än. Jag saknar henne. Verkligen. Förstår inte hur jag klarar mig. Hennii bamsen kunde också komma tillbaka. Tillbaka ner på jorden. Och morfar och mormor. Så skulle jag slippa se alla papper på bordet i middagssalen. En hel mapp. Lite mer därpå. Det skär i hjärtat varje gång jag hör någon nämna morfar. Och gravgården. Jag slutade följa med dit efter morfars död. Jag vill inte påminnas.
Kan det inte sluta snöa någon gång? Kunde jag inte bara gå bort. Försvinna. Men nej, vad tänker jag!? Jag är i alla fall glad för några saker i mitt liv. De stunder jag får ha tillsammans med Cubi och Turbo. Mina kompisar, min familj.
Det är det enda jag har kvar. Det enda jag har kvar.
// Emfael
Kommentarer
Trackback
