tåraravcitron

Ååh. Jag blir galen. Ärligt.
Jag kan inte berätta. Folk skulle få veta. De flesta vet nog... men hur ska jag säga det? Vill skriva det med stora bokstäver. Men jag vill inte att någon ska veta. Eller jo, någon jag inte känner. Någon jag inte vet om. Någon som inte finns i min närhet. Någon som inte kan sprida det vidare.
Det är inget mirakel. Har känt så förut. Det här är bara på ett nytt sätt. Jag vill så gärna skriva om det. För det gör mig glad. Glad när jag upplever det. Glad... varm. När något besvarar mina känslor. Ser det olika från varje dag.
Någon dag kan jag hata det. En annan kan jag älska det. Även på fritid. Fast då tänker jag inte på det lika mycket. Men så fort någon tar upp det. Så fort någon pratar om den där speciella detaljen. Jag häver ut mig ord om hur trevligt det är, sedan måste jag stoppa mig själv. Jag kan ju inte säga precis allt heller.

Aldrig.

Tänk om någon visste? Tänk om min känsla visste? Tänk om... mamma och pappa visste. Tänk om mina närmaste vänner visste? Tänk om en lärare visste. Tänk om DET visste.
Allting är så upp och ner. Jag vill vara mig själv. Men det är svårt. Jag vill att det ska få en bra känsla.

Antagligen är här redan för många ledtrådar... satan. Hoppas aldrig någon läser.
// Emfael.