tåraravcitron

Hejsan.
Idag har känslorna en aning blandats. Enda sedan jag kom hem och satte mig vid köksbordet med en kopp te, har jag funderat på allt från vänner, kärlek, poesi, fiolosofi... FÖR MYCKET. Jag vet inte längre vad jag ska skriva om.
Nåja, kom fram till att jag måste vara någon slags poesof (mitt eget påhittade ord som beskriver en människa som tänker filosofiskt poetiskt).
Jag tänker allting som poesi, konst, som dikter, berättelser. Förklara det hur du vill. Men allting är konst i mitt huvud. Även om jag inte har huvud för annat än skrivkonsten, men men.
Sedan kom jag fram till att ibland (notera ibland) saknar jag de svag- och starkheter i mina nutida vänner, som vänner från det förflutna hade. Hoppas ni förstår meningen... lite väl komplicerad?
Varje individ är unik. Och det är ju bra, för vem ville vara som den andre lik?
Nej men. En föredetta bästa väninna stoppade mig idag och vi samtalade smått. Jag undrade var hon fått reda på det hon talade om, och hon svarade i stil med "Du hade skrivit det på din blogg".
Då blev jag ju lite till mig. Men sedan slog det mig att jag hade skrivit bloggadressen på facebook.

Tänk att ett litet samtal kan få till något så stort? Gamla sår rivs upp och plötsligt sitter man där och skakar av gråten i bröstet medan man desperat söker efter svaret varför. Vad hände? Varför blev det som det blev? Varför skulle just jag ha själ till att såra någon annan?
Jag som borde veta hur det känns. Alla kanske inte kan tänka sig tillbaka och uppleva allting som att det var igår. Men jag kan. Jag vet det.
Jag klagar inte på mina vänner nu, de är en del av mitt hjärta. Varenda en av dem har en värdefull plats. Men ibland saknar jag bara någonting jag hade förut. Om jag bara kunde få lite av dåtiden in i nutiden. Det är som att sticka. Försöka fiska upp den där masken som hamnade fel, men inte kunna lyckas.
Att lyckas är inte mitt problem. Jag skulle bra kunna gå fram, hålla om och säga att jag är ledsen för allting jag någonsin sa.

Men jag vet mig själv, för väl. När en känsla en gång krypit upp i mitt lilla värdelösa ynkliga kvinnobröst, är den där för att stanna.
Det är bara rädslan. Rädslan för att svika igen. Rädslan för att såra mer än jag gjort. Jag ÄR RÄDD.

// Emfael.