Boromir/Faramir
Fråga inte. Kan väl säga att du inte ska läsa om du inte gillar gaysex. That's all. Låt mig bara få skriva av mig. För jag tycker det är gulligt. Och du behöver ju inte läsa heller.
Boromir satt framför den öppna elden med ett glas, av någon starkare dryck, i handen. Han stirrade in i elden och funderade. Precis som han skulle ta en klunk, öppnades dörrarna häftigt.
"Ja, broder min! Äntligen fattade jag den där rörelsen!" sa Faramir något upphetsad av glädjen. "Men titta då!" bad han sin bror.
Boromir vände på huvudet och tittade på när Faramir svingade sitt svärd på ett mycket elegant sätt.
"Mycket bra Faramir. Med lite mer träning så blir till och med jag skrämd" sa Boromir uppmuntrande.
Hans broder var alltid på vift. Hade alltid velat varit som sin äldre bror. Och Boromir njöt av uppmärksamheten. Den var inte längre som när de var små, då när Faramir följde honom hack i hälarna och gjorde precis allting på samma sätt. Nej, nu var det annorlunda. Faramir hade hittat sin egen väg, och det var sällan han längre vände sig till Boromir.
"Ack min kära, jag ska rädda dig från draken" sa Faramir med lekfull röst.
Boromir skrattade mjukt och Faramir kom dramatiskt mot honom. Som om draken faktiskt var där, svingade Faramir sitt svärd och ropade högt ut:
"Jag ska besegra dig, ditt monster. Jag ska ta tillbaka vad som är mitt"
"Så, så, min broder. Lugna dig, lugna dig Faramir" skrattade Boromir och klappade Faramir på axeln.
Faramir dödade draken och vände sig om. Han drog sin broder tätt intill sig och höll armen starkt omkring hans midja.
"Åh, min sköna. Ni behöver inte vara rädd"
Faramir försökte hålla minen, men lyckades inte, utan brast ut i ett fniss. Boromir gav ifrån sig ett mjukt skratt innan han dunkade till sin bror i axeln.
"Ack du Faramir, alltid så full av dramatik och energi" sa han och lät armen vila omkring honom. "Berätta nu, när är bröllopet?"
De båda bröderna skrattade av skämtet och Faramir lade en lätt hand på Boromirs kind.
"När min älskade är redo" svarade han, något mer seriöst.
"Faramir" suckade Boromir med ett leende. Han strök den yngre prinsens kind och lekte med en lockig hårslinga som hade fallit ner i Faramirs ansikte.
Faramir stod alldeles stilla och betraktade honom. Det var skönt att Boromir var hemma igen. Faramir njöt av att ha sin äldre bror där. Det var något, han kunde inte sätta fingret på det, men något som drog de två syskonen så nära varandra. Han sökte efter Boromirs blick, men kunde inte hålla den utan att känna hur det gick en ilning genom kroppen.
Boromir måste ha märkt det, för han ryggade tillbaka.
"Så... ehm, jag hade tänkt att du kunde få följa med nästa gång" avbröt han och började gå omkring i rummet.
Faramir bet sig i läppen.
"Du vet vad far tycker om det" svarade han utan att ta blicken från golvet.
"Är du okej?" frågade Boromir efter en kort tids tystnad.
Faramir tittade upp. Boromir granskade honom. Hans blick försökte borra sig djupt in i hans kropp, utan att lyckas.
"Vad hände med de två bröderna som berättade allting för varandra?"
Boromir kom fram till sin bror och satte ner sin hand på Faramirs axel med en aning kraft. Faramir tittade ner, men Boromir sökte efter hand blick under luggen.
"Faramir?"
"Det är okej" svarade Faramir, plötsligt något irriterat. Han skakade av sig Boromirs hand. "Godnatt".
"Godnatt." svarade Boromir.
När Faramir stängt dörren efter sig kunde Boromir inte låta bli att tänka vad som plötsligt flugit i honom. Det var inte Faramir att bete sig på det viset. Boromir beslöt sig för att Faramir haft det tungt under den tid hans äldre bror varit borta, och att samtalet om att genast ge sig av igen, kändes tungt. De var trots allt väldigt nära varandra, och Boromir visste hur mycket Faramir älskade sin bror, även om han inte ville visa det.
När Faramir stängt dörren till sitt rum och lagt den på hacka, sjönk han till golvet och blundade hårt. Han kunde inte lita på vad han känt just då. Boromir så nära, så nära de inte hade varit på år. Sedan de var små, bara barn.
Han hade varit så nära att... Faramir stannade upp i tankarna och gned händerna i ansiktet. Nej. Det var mot lagen. Vad om någon skulle få veta?
Det skulle visserligen inte vara första gången de två kysstes. Men de kyssar de hade gett varandra förut, var för vänskap och för att de var bröder som höll till varandra. I just den där stunden, kändes det som att kyssen hade varit menad för något annat. Något djupare.
Faramir kunde inte tänka klart längre. Han såg framför sig Boromir, hans starkare äldre bror. Hans glittrande ögon. Hans kittlande skägg. Nej. Det var dags för att gå till sängs.
Han drog av sig skjortan och hade precis dragit av sig kalongerna när han fick en chock. Nej. Det kunde inte vara... NEJ, skrek det i hans huvud. Han lät alla kläder falla till golvet. Tur att dörren var låst. Faramir bara hade en måste, han bara måste.
Han stod i halvmörket, i endast det dunkla skenet från månen. Ingen skulle veta. Hans händer rörde sig i en jämn långsam rytm, medan han försökte hålla sig från att inte stöna rakt ut. Bara tanken på sin brors händer fick honom att darra till. Om Boromir bara hade varit där. Tagit tag om sin broder och befallit honom att hålla käften om saken. Faramir skulle ha gjort precis som han blivit tillsagd, men fortfarande gett ifrån sig små grymtningar.
Boromir skulle ha bestraffat honom för det. Gett honom order om att gå ner på knä. Han skulle ha tagit en häftigt grepp om Faramirs hår och...
"Faramir?"
Faramir ryckte till av den plötsliga knackningen.
"Är du okej?"
Det var Boromir. Och han lät både orolig och ledsen.
"Får jag komma in?"
Faramir drog lakanet ur sängen och virade det kring höften, innan han öppnade dörren på glänt.
"Vad vill du?" frågade han och försökte spela trött.
Boromir granskade sin bror och gav honom en rynkad panna. Faramir förstod genast att Boromir inte gick på lögnen.
"Får jag kom in? Bara för en stund" upprepade Boromir.
"Visst" svarade Faramir lågt.
ÅÅSKAAA! Måste sluta D:
//Emfael
Kommentarer
Trackback
