tåraravcitron

- Behöver du hjälp med den där?
Caras bror, David, kom in i rummet och tittade snett på sin syster. Cara fäste en hårslinga bakom örat och drog djupt efter andan.
- En aning... antar jag, svarade hon.
David tog ett stort steg över några lådor innan han var framme vid trappan.
- 1, 2, 3, räknade David.
Med tänderna i läpparna lyfte de upp lådan på bordet bredvid. De båda pustade ut.
- Vad har du i den riktigt? Stenar? sa David och öppnade lådan för att titta på innehållet.
- Inte direkt, svarade Cara något ointresserat. Hon andades tungt innan hon fortsatte. Bara böcker egentligen.
- Bok-freak, mumlade David och himlade med ögonen.
Cara skulle precis slå till sin bror innan han skuttade iväg som en kanin.
- Jag ska nog få fast dig! skrek Cara efter honom.
Hon log. Det var inte ofta hon hade tid att umgås med sin äldre bror. Nathan, Caras yngre, skulle hela tiden passas. Mamma och pappa hade inte tid, för de jobbade hela tiden på något forskningsprojekt, och David. Tja, han var ju 18 och hade precis fått körkort. Som om han då skulle spendera en massa tid hemma när han väl kunde köra över till kompisarna eller flirta med tjejer istället.
Cara kunde höra Davids skratt från tamburen när han kom in med ytterligare en låda.
- Jag slår vad om att du har dubbelt så mer saker än vad jag har, sa Cara och kastade en nick mot alla lådor David hade lyckats samla åt sig i vardagsrummet.
- Och då ska jag inte ens bo här hela sommaren. Fräckt va? skrattade David och nöp Cara i armen.
- Aj! Din satans jävel!
Cara dunkade David hårt i axeln.
- Ajj! Lägg av va!
David gick ut till bilen igen. Cara bjäbbade efter honom. Den satmaran. Hon lyfte undan en liten låda som var hennes egen. Där var mest smink, men också en och en annan topp nerpackad. De skulle ju trots allt spendera en hel sommar på det här stället. Sommarstuga var något nytt för hela familjen, speciellt för Cara och Nathan, som aldrig hade bott vid havet förut.
Bland allt buller David hade för sig, tyckte Cara sig höra ett jamande. Hon vände sig snabbt om. Ingen katt. I alla fall lät det som en katt. Säkert bara inbillning, det var ganska hett och dålig luft i stugan. Hon glömde snabbt bort det, när David kom in med vad som visade sig vara köksredskap.
För att göra något annat än att bara bära in lådor, ställde Cara sig i köket och började rada upp knivar, gafflar och annat bestick i kökslådorna. Hon följde systemet de hade hemma. Första lådan var ett skärbräde, som i de flesta hem, andra lådan var för skedar, olika knivar och gafflar. Tredje lådan för vispar, saxar, korköppnare och annat liknande. Fjärde lät hon vara och så fort som David kommit in med mjölet, ställde Cara det i skåpet bredvid.
Just som Cara råkade smälla fast skåpdörren, hördes ett jamande till. Cara stannade upp. Hennes bror kom precis in med en gammal kaffekokare, och även han tittade sig förvånat omkring.
- Inte har du väl släppt in något kattskrälle igen? sa han och rynkade på pannan. Han började koppla kaffekokaren i väggen. - Cara? upprepade han.
- Nej, kanske det var du, svarade Cara och tittade sig omkring med ett litet leende.
- Du vet ju att mamma är allergisk...
- David... suckade Cara. Jag vet, jag vet.
Då hördes jamandet igen, och den här gången, två gånger.
- Cara?
Davids tonfall avslöjade att han inte trodde på henne. Han tittade allvarligt på sin syster. Cara blängde irriterat tillbaka.
- Varför skulle jag ta in någon katt hit? frågade hon. Med detsamma insåg hon att det var en dum fråga. Cara var knäsvag när det gällde djur, speciellt katter. Hon skulle släppa in en flodhäst, om det så var möligt. - Jag menar... varför skulle jag det? Jag vet väl bättre.
David ignorerade hennes svar.
- Se till att den är ute före mamma och pappa kommer, sa han istället och gick ut tillbaka. För den delen, hojtade han, så kanske du skulle göra det nu!
Cara hörde en bil komma upp för grusbacken.
- Så jävla nice, mumlade Cara bittert. Nu kommer alla skylla på mig!