Bitar börjar falla på plats.
Hejsan.
Det är skitlänge sedan. 1 vecka och 3 dagar, faktiskt. Inte så mycket nytt. Livet går vidare och för en gångsskull verkar det gå med mig. 300 gram kvar, och så har jag nått mitt mål för skolavslutningen. Jag känner mig så lycklig. Jag har allting jag vill ha och jag vågar visa vad jag känner inför andra.
Har inte ens ord till att förklara. Allting är så annorlunda, allting känns så bra. Det är inte jag, eller är det? Jag tror Gud har menat mig för något, och om jag gav upp, skulle han då bli besviken?
Ärligt, jag är ingen religös människa. Jag svär en hel del, jag ber inte lika ofta längre, jag går inte i kyrkan... på senaste tid har jag inte ens så mycket som satt min fot på en kyrkogård. Men ändå, någonstans därinne. I mitt hjärta.
Jag tror att det är vad som får vissa att orka vidare. För de vågar tro. De vågar erkänna att de tror på Gud, eller vem de nu har som gud. Och jag är en av dem.
Jag tar aldrig av mitt kors. Aldrig för en längre stund. Bara när jag färgar håret eller ska reda ut halsbandet. Annars, så hänger det alltid med mig. Det går inte en dag utan att jag rör det.
Jag vet att Fanni, en kompis, respekterar religioner men hon har väldigt starka åsikter om dem. Speciellt kristendomen. Allting är kristendomens fel. Okej, visst visst. Låt det vara så. Jag har mina åsikter också. Som exempel, jag är för homosexualitet och jag tycker Gud verkar avundsjuk och egoistisk som säger att vi inte ska tro på någon annan gud än han.
Men jag säger det aldrig högt. Sålänge jag vet att det finns andra omkring mig som reagerar på det. För mig är Gud, (kanske lite dumt att tänka så, men), en vän. En vän som finns där när jag behöver honom. Annars bryr jag mig inte så mycket.
Tack.
Det är ett ord som alla borde lära sig. Det är så kort, så enkelt och kan få den sorligaste människan att le. Ett varmt och ärligt tack. Tacka alltid just din gud, vad du än tror på. Varje gång han eller dom har hjälpt dig. Tacka. För det är det värt.
Jag tackar Gud när jag har fått prata ut med mina problem. Jag tackar för att jag fortfarande är vid liv. Men mer bryr jag mig inte. Om det inte räcker för Gud med ett tack varje gång jag behövt honom, då får han väl skita på sig.
Jag vill nästan bara radera hela skitet. Ärligt, hade ni trott att jag någonsin skulle prata religion? Nåja, lämna det bakom er.
Mitt liv går vidare, det är inte enkelt, det kan jag lova. Men jag fortsätter att resa mig. Även om det verkar ta allt längre tid för mina sår att helas. Ärren blir alltid kvar. Det verkar som att jag äntligen börjar förstå att jag är en av dem som verkligen har levt.
Jag har haft underbara vänner. Jag har gett hela mitt hjärta till dom som förtjänat det. Jag har känt hur det är att vara lycklig. Döden har gått vid min sida redan sedan barnsben. Och jag har inte så mycket som brytit ett ben. Jag är egentligen ganska känd. Hehe... halva Helsingfors sjukhus känner mig, inte för att skryta. Bara för mig själv att inse att redan som barn, var jag något litet extra för någon annan.
Jag vet hur det känns att förlora någon som betydde allting. Och nu gråter jag. Jag kommer alltid att göra det. Jag vet hur det känns att älska. Jag vet också hur det känns att vara kär. Jag vet hur man skrattar, jag gör det alldeles för ofta. Jag vet hur det känns när tårarna brinner och hur det känns som att hela världen var emot en.
Men jag vet också hur det känns att resa sig. Jag, vet hur det känns, att se alla andras ansikten göra häpnande och nästan skräckslagna miner. De drar mig ner igen, utan att veta att det bara gör mig starkare.
En dag är det jag som står inför valet, inför chansen. Att hämnas, att göra deras liv till ett helvete, precis som de gjorde med mitt.
Men det skulle jag inte. Dessa människor är bara olyckliga. De förstörde sin lycka och gav den till mig varje gång de sårade mig. Utan att veta om det. Förtjänar de att få den tillbaka? Det är min hämnd.
Det är skitlänge sedan. 1 vecka och 3 dagar, faktiskt. Inte så mycket nytt. Livet går vidare och för en gångsskull verkar det gå med mig. 300 gram kvar, och så har jag nått mitt mål för skolavslutningen. Jag känner mig så lycklig. Jag har allting jag vill ha och jag vågar visa vad jag känner inför andra.
Har inte ens ord till att förklara. Allting är så annorlunda, allting känns så bra. Det är inte jag, eller är det? Jag tror Gud har menat mig för något, och om jag gav upp, skulle han då bli besviken?
Ärligt, jag är ingen religös människa. Jag svär en hel del, jag ber inte lika ofta längre, jag går inte i kyrkan... på senaste tid har jag inte ens så mycket som satt min fot på en kyrkogård. Men ändå, någonstans därinne. I mitt hjärta.
Jag tror att det är vad som får vissa att orka vidare. För de vågar tro. De vågar erkänna att de tror på Gud, eller vem de nu har som gud. Och jag är en av dem.
Jag tar aldrig av mitt kors. Aldrig för en längre stund. Bara när jag färgar håret eller ska reda ut halsbandet. Annars, så hänger det alltid med mig. Det går inte en dag utan att jag rör det.
Jag vet att Fanni, en kompis, respekterar religioner men hon har väldigt starka åsikter om dem. Speciellt kristendomen. Allting är kristendomens fel. Okej, visst visst. Låt det vara så. Jag har mina åsikter också. Som exempel, jag är för homosexualitet och jag tycker Gud verkar avundsjuk och egoistisk som säger att vi inte ska tro på någon annan gud än han.
Men jag säger det aldrig högt. Sålänge jag vet att det finns andra omkring mig som reagerar på det. För mig är Gud, (kanske lite dumt att tänka så, men), en vän. En vän som finns där när jag behöver honom. Annars bryr jag mig inte så mycket.
Tack.
Det är ett ord som alla borde lära sig. Det är så kort, så enkelt och kan få den sorligaste människan att le. Ett varmt och ärligt tack. Tacka alltid just din gud, vad du än tror på. Varje gång han eller dom har hjälpt dig. Tacka. För det är det värt.
Jag tackar Gud när jag har fått prata ut med mina problem. Jag tackar för att jag fortfarande är vid liv. Men mer bryr jag mig inte. Om det inte räcker för Gud med ett tack varje gång jag behövt honom, då får han väl skita på sig.
Jag vill nästan bara radera hela skitet. Ärligt, hade ni trott att jag någonsin skulle prata religion? Nåja, lämna det bakom er.
Mitt liv går vidare, det är inte enkelt, det kan jag lova. Men jag fortsätter att resa mig. Även om det verkar ta allt längre tid för mina sår att helas. Ärren blir alltid kvar. Det verkar som att jag äntligen börjar förstå att jag är en av dem som verkligen har levt.
Jag har haft underbara vänner. Jag har gett hela mitt hjärta till dom som förtjänat det. Jag har känt hur det är att vara lycklig. Döden har gått vid min sida redan sedan barnsben. Och jag har inte så mycket som brytit ett ben. Jag är egentligen ganska känd. Hehe... halva Helsingfors sjukhus känner mig, inte för att skryta. Bara för mig själv att inse att redan som barn, var jag något litet extra för någon annan.
Jag vet hur det känns att förlora någon som betydde allting. Och nu gråter jag. Jag kommer alltid att göra det. Jag vet hur det känns att älska. Jag vet också hur det känns att vara kär. Jag vet hur man skrattar, jag gör det alldeles för ofta. Jag vet hur det känns när tårarna brinner och hur det känns som att hela världen var emot en.
Men jag vet också hur det känns att resa sig. Jag, vet hur det känns, att se alla andras ansikten göra häpnande och nästan skräckslagna miner. De drar mig ner igen, utan att veta att det bara gör mig starkare.
En dag är det jag som står inför valet, inför chansen. Att hämnas, att göra deras liv till ett helvete, precis som de gjorde med mitt.
Men det skulle jag inte. Dessa människor är bara olyckliga. De förstörde sin lycka och gav den till mig varje gång de sårade mig. Utan att veta om det. Förtjänar de att få den tillbaka? Det är min hämnd.
Kommentarer
Trackback
