tåraravcitron

Jag kan inte komma ihåg senast jag mådde såhär dåligt. I den hopplösa stämningen tar man bara upp nästa vassa sak som kommer emot och försöker le mellan tårarna när blodet rinner. Det är så länge sedan, men det känns som igår. Jag är rädd. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har mina drömmar, och mina mål, som jag vill nå. Men vad om jag inte klarar det...

Jag har vänner och sådant. Men jag känner mig så ensam. Jag känner mig så sjuk, hela tiden, mentalt sjuk. Jag vill lyckas och jag vill vara mig själv, men jag kan inte tillåta mig att vara det för det känns fel.

 

Ja, så var det över igen. Bara att resa sig igen, känna hur styrkan växer sig i benen, och hoppas att nästa fall inte gör lika ont.